Någonstans känner jag mig inte förvånad och Meja är inte förvånad. Hon vet att hon är sjuk och hon förstår varför hon är på sjukhuset och klagar inte...
Det började med, vad vi trodde var, kräksjuka på dagis. Men det blev aldrig någon lös avföring och hon hade enorma magsmärtor. Dessa episoder hann bli ca 6 st på ganska kort tid, några månader. Dagis reagerade på att hon ofta blev dålig och blivit smalare. Vi reagerade på att hon bara kräktes och aldrig blev lös i magen samt smärtan.
Till slut när det bara gick ett par dagar mellan två omgångar kände jag att det var dags att åka in! Sjukvårdrådsgivningen höll med. Men inte akutsjuksköterskan. De skickade oss till närakuten som sa att det var förstoppning (vilket hon inte tidigare haft problem med) så hon fick lavemang och sen fick vi åka hem. På väg hem kräktes hon igen och hon sov hela dagen. När hon vaknade hade hon smärtor och kräkningar.
Sjukvårdsrådgivningen tyckte på kvällen att vi återigen skulle åka in och inte vänta till morgonen.
Sagt och gjort, vi blev sist på prio-listan, och väntade säkert 5 timmar. Hon fick lämna ett urinprov eftersom jag undrade om det inte kunde vara diabetes.
Läkaren kommer in och konstaterar att det inte är någon akut buk och skickar remiss till barnläkarmottagningen för kolla av gluten mm. Hon tänkte skicka hem oss när vi ville veta om urinprovet visade något. Hon sticker och kollar provet medan vi gör oss i ordning för hemfärd utan några direkta svar.
Läkaren; Urinstickan visade visst på 3+ på protein och 3+ på blodkroppar så ni blir inlagda i natt för vidare koller...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar